Mänsklig samling (La Rèunion)
Gläds då, du levande, i din ljuvt uppvärmda säng, innan Lethes iskalla våg slickar din flyende fot, skrev Goethe. Det kan tyckas trivialt och alldeles platt att endast tänka på att resa när man blir uppmanad att göra något av sitt liv. Men vi kan nog aldrig förklara hur mycket inblick resandet har gett oss. Den djupare förståelsen går lätt förlorad när man läser en text i tidningen, eller lyssnar till en nyhet på radion; det äkta mänskliga mötet kan aldrig bli överskattat.
Egentligen hade vi kapat hela idén om att åka till den här ön utanför Madagaskar av Ninas morbror, som vid ett tillfälle hade bekänt en dröm om att någon gång få ge henne ett besök. För att inte göra vederbörande alldeles nedstämd bjöd vi med honom och hans fru. Dessvärre och till alla inblandades förtret fanns det inte utrymme i kalendern. Ah, nog så bra blev det ändå!
Sjunde oktober 22:45. Vi åkte med Air Austral.
Morgon i Saint Denis. Sol över vulkan. Svett och värme. Inhysning som ackommodering. Alla gudar inklusive Allah. En känsla av förvirring. Storstad på liten ö, men liten stad i världen. Första dagen alltid likadan; såg endast fram emot nästa.
Vi hade för tanke att ta oss till Saint-Gilles - en liten ort där det skulle vara fint, helt enkelt. Vi tog oss till Saint-Gilles, för att där skulle vara fint, helt enkelt. Vi hade också ett ömsesidigt löfte. Det uppfyllde vi båda under de fem nästkommande dagarna:
Vi hade också en ömsesidig önskan:
När certet var i hamn (hoho), fanns det annat att se. Cilaos, 400 svängar upp i bergen. Cilaos, en vandringens by.
En vattenfallens ö.
En fot framför. Låranspännning, vadmuskelvärk. En fot nedanför. Kramp om natten, drömmar om en fortsättning dagen efter. Tiden när man gick för att man hade måst. Tanken att då gå och brytas ned. Tanken på att nu gå för att utvecklas.
Oh, fantastiska ö.
Inledde med Goethe, slutar med Joan Baez
Now you are telling me you are not nostalgic. Then give me another word for it, you who are so good with words.