Kanadaess

O Canada!
Our home and native land!

Det kan vi ju inte säga. Men här är naturmässigt så vackert att man nästan önskar man vore född här.

 

Vi kom hit i söndags eftermiddag efter ett bröllopsfirande på Katrinetorp. Icelandair ska man inte välja för flärden, de tar en från punkt a till punkt b, precis som alla Caspers bilar nästan klarat.
Vi har hört mycket om Kanada; att det ska vara ett land som har allt, lite mer än alla andra, att allt flyter på, att allt är tänkt på. Och det började bra, med ett snabbtåg från flygplatsen in till stan för dryga 40 kr. Nu efter fyra dagar är det enda negativa att vi alltid får stå och vänta vid vårt nästan-slutmål för att all kollektivtrafik går för bra. Ja, ni fattar!

 


Efter en halv dag i Vancouver var vi tvingade att ta oss vidare ut på Vancouver Island för att alla hostell och hotell var fulla. I Nanaimo träffade vi hostellvärden Zul, en van ö-man som hade vänner hit och dit. ”We have known each other for years and years, and maybe years and years more. Probably before I was born.” En amerikan i kanadakläder. Aja, vi sade till honom att vi ville åka upp till norra delarna av Vancouver Island, och vips hade Zul fixat boende och transport dit. ”I have known them for years and years. Ten percent off. ”

 

Dagen efter tog vi bussen upp, tre timmar. Därefter gick vi ner till kajen och fixade späckhuggarutflykt. Båten från Campbell Island till Quadra Island går varje timme, från späckhuggarreceptionen såg vi flaggorna vaja på båten. Av vi for! Vi hann tio sekunder innan avfärd. Nina fann en vän, gammal man, säkert över pensionen fyllda. En uppgift hade hon, det var att fråga om skjuts till Heriot Bay, på andra sidan ön. Den uppgiften lyckades hon fantamig inte slutföra.


Väl framme i Heriot Bay skulle vi bo hos en kvinna som heter Linda. Det var allt vi visste. När vi kom fram till där vi trodde det var ville vi bara vända. Trasiga dockor i barnvagnar och hästhuvud i rep hängda från träd. Det påminde om filmer från avlägsna delar av USA. Nere på trädäcket satt några, vi frågade dem om stället var dit vi skulle. Fulla och höga sa det att de inte visste, men att vi skulle komma in ändå. Det fanns inga problem med att bo där. Vi försökte ringa Linda, från hennes egen telefon, därav upptagetettonen. Hehe… Aja, det var rätt ställe. Vi bor så fint.



 
 
 Nästa dag var som sagt utflykten beställd. Som vanligt med sånna här utflykter är man orolig att man inte ska få se något. Denna gång hade vi mycket fel. Vi fick se det finaste djuret som finns. Ett djur som är hatat av många, kanske på grund av det engelska namnet ”Killer whale”, eller för att det finns historier om späckhuggare som inte är så snälla. Sanningen är att detta är ett extremt smart djur. Vi fick oavsett vad se sju. Det var två familjer. En rolig historia är att alla hanar följer sin mor till moren dör, vilket kan betyda 60 år eftersom honan kan leva upp till en ålder av 80. Då kan ni själv räkna ut att det finns en helvetes massa späckhuggare där ute i haven som inte vet vem som är deras farsa :O Hur går det för dem? Klarar de av att växa upp utan alla faderskomplex? Vem är deras styvfarsa? Slår han dem? Biter han dem? Usch, man kan bara ana. 

I morgon ska vi hyra cyklar (300 spänn var för en dag, Kanada är svenadyrt) för att cykla till en vandringsled och där ska vi vandra (!) till en sjö. I sjön ska vi bada (!).

See ya!