Hjärnan och Södra Amerikat.
Hippocampus – konsolidera, traumatisera och visualisera.
Detta kan ju tyckas vara en märklig mening. Men för oss är den fullt normal, då båda pluggar och är hemskt intresserade av hjärna. Hjärnan, hjärnor. Din och alla andras.
Vissa minnen vill vi att hippocampus skall hjälpa till att konsolidera. De minnen som vi faktiskt vill komma ihåg i framtiden. Låt dig skapa associationsbanor för dessa minnen. Vissa minnen vill vi mindre gärna komma ihåg. Traumatisera är ett hårt ord, men vi kan säga motivera en glömska för de där minnena. Och sen de där minnena som vi bara så gärna vill visualisera för er. De där lilla extra som får er att nästan fundera på att hoppa på ett fartyg dit, likt Evert Taube, bara för att flygbiljetten för i morgon är så satans dyr.
Nina efter 14 timmar i flygplan Flagga efter otaliga timmar på stång
Vi har besökt Argentina, eller ja, Buenos Aires. Vi har besökt Uruguay. Vi har besökt Rio de Janeiro. Och vi har definitivt besökt flygplatser. Lägg ett mail om ni vill veta något om exempelvis kaféet på andra våningen på Ezeiza-flygplatsen. Vill ni ha menyn? För den kan vi utantill. Jasså, ni ville bara ha wifi-koden. Den är wifitango i ett ord. Men nog om det för nu, vi har ju inte ens landat.
Den 25 december. Dagen efter, men oftast inte så mycket dagen efter som den första januari. Men för oss var det dopparedan, då vi hade bestämt oss för att åka till södra amerikat. Dan före dopparedan firade vi hos Ninas föräldrar i Malmö. En bok om Buenos Aires och en funktionell och ack så fin ryggsäck kunde tomten (tvivlar fortfarande på om han finns) bland annat erbjuda denna vackra kväll i ett regndisigt tiogradigt Malmö…
Vi valde att besöka Frankfurt Am Main tidigt denna dopparedag, då vi som ni snart blir varse om, fullkomligt älskar flygplatser. Tio timmar att slå ihjäl görs lätt. Pfft, nemas problemas. 22.00 gick flyget – 14 timmar i en stilla färd mot sydligare breddgrader. Vi kom med (vilket vi inte alltid gör eftersom vi åker på stand-by).
Två dagar spenderas i detta nya lands huvudstad. Ackommodationen skedde med hjälp av personer på Terrazas Estoril Hostel. Men även helt sonika med hjälp av deras takterrass. BA är en fin stad, men vi fick uppleva den för lite. Tror vi. Amygdala (arbetar med rädsloresponser) fick sig en körare då vi råkade vandra rakt in i fel område. Den arbetade febrilt och tillslut fick vi tag i en taxi som körde oss dit lugnet återigen infann sig. San Telmo är en riktigt fin stadsdel. Precis som La Boca. Vi bodde på Avenida De Mayo. Men roligaste hade vi när vi gick på Avenida de Florida och växlade pengar. ”Cambio cambio cambio”. 9.3 kronor fick vi för 1 USD. Det är bättre än man har kunnat få senaste tio åren. Så allt blev i princip 50% billigare för oss i Argentina.
Efter många velande hit och dit, prefrontalloben lyckades tillslut planera den bästa möjliga resan för oss, for vi till Uruguay. En båtresa på en timme och en buss på två så vips var vi i nästa huvudstad. Denna stad var oss dock inte en förnödenhet denna tripp så vi tog första bästa buss till Punta del Este istället. Här flanerade vi runt i två dagar. Detta är en fin stad. Men det var kanske för mycket folk för vår del. Alla i Sydamerika har lov över jul och nyår. Herregud, vi är ju folkskygga svenskar!
Så slutmålet på Uruguayresan var Punta del Diablo. Med tips från en viss Karin tog vi in på Tranquilo Diablo. Vilket var en lyckoträff. Vilket underbart ställe.
Silencio por favor!!
Escuchemos el mar...
Tystnad tack!!
Lyssnar på havet...
Ebb och flod
Här firade vi både att det oj så gamla året av 2013-års härkomst tagit slut, men också att det blänkande 2014 hade börjat. Detta gjordes tillsammans med vårt hostel som hade styrt upp en middag och fest. Men dessförinnan hade vi haft en av våra bästa dagar tillsammans hittills.
På morgonen vaknade vi till regn och åska. Folkskygga må vi va, men inte bortskämda med bra väder. Så det räckte för att vi skulle ta oss upp ur sängen.
Våra vänner Marcelo och Ana, från Brasilien, skulle köra till just Brasilien för att ta ut pengar och handla en del saker. Så vi hänkade på. Marcelo och Ana visade vara några underbara människor. Kärleksfulla som man nästan bara kan tänka sig att förälskade par är.
Efter Brasilientrippen ^^tog vi oss till Cabo Polonio. Vilket är en liten by längst ut på en udde. Hit kan man bara ta sig med fyrhjuling över sanddynerna. Här hade Marcelo och Ana vänner, bland de 95 invånarna, som vi spenderade tid med. Man kan lugnt säga att en viss hippiekänsla fanns. Både när det gäller mentalitet och utseende. Men det gillas ju självklart. Att komma bort ifrån en vardag där seriositet är så överhängande är mer än skönt och skulle behövas mycket oftare.
Spontant dumt
Kvällen gick i glädjens tecken. Tolvslaget kysstes av på stranden.
En sista dag i Punta Del Diablo och då testade vi på att surfa. Nu förstår vi varför alla surfare har så jävla slimma kroppar. Det var jobbigt.
Återvände till Buenos Aires för en sista dag där, och sedan hemresa. Som skulle göras från Ezeiza. Men som gjordes från först Rio de Janeiro och därefter Dubai. Det är inte lätt att inte ha plats på flygplan. Men nu när man ser tillbaka på det så är vi nöjda med att ha sett Copacabana. Så vi kan sjunga med Barry Manilow på riktigt. Och faktiskt förstå vad han menar. Music and passion were always the fashion.
Löjligt snygg min på väg till Copacabana
