Där rött möter svart och vitt
Klockan var strax innan två eftermiddagen den 23 maj. En dag då jag (Casper) hade lite mer än lite ångest. Om bara ett antal timmar skulle jag fylla 25 år. Man hade ju alltid vetat att om man hade tur att få leva så länge skulle denna dag någon gång uppenbara sig. Men nu var den närmre än någonsin förr. Och det gick fort. För fort.
Jag och Nina har som bekant nyss köpt lägenhet och var i full gång att måla och sätta upp hyllor. När jag började på en ny konsoll försvann Nina iväg. Tillbaka kom hon med kameran. Den riktades rakt mot mitt nylle.
- Du kan sluta med det där, sa Nina.
- Vadå, frågade jag.
- Du kan sluta med att sätta upp grejer för vi ska inte va hemma mer denna helgen. Så gå och duscha och packa en väska. Tänk på att det är lite varmare än här.
- VA va va va?
Jag och Nina har som bekant nyss köpt lägenhet och var i full gång att måla och sätta upp hyllor. När jag började på en ny konsoll försvann Nina iväg. Tillbaka kom hon med kameran. Den riktades rakt mot mitt nylle.
- Du kan sluta med det där, sa Nina.
- Vadå, frågade jag.
- Du kan sluta med att sätta upp grejer för vi ska inte va hemma mer denna helgen. Så gå och duscha och packa en väska. Tänk på att det är lite varmare än här.
- VA va va va?
Klar från chocken har jag väl ännu inte blivit. Men några små fragment av historien kommer jag ihåg. Vi tog tåget till Köbenhavn Lufthavn. På tåget körde Nina "vart är vi på väg" från det mycket kände På spåret. I ett tillstånd av total sinneförvirring hade jag inte ens på poäng två möjlighet att komma på en enda stad i Europa. Så Nina berättade att det var till Belgrad vi skulle. Woohoo, sa jag!
På planet kommer en flygvärdinna fram till mig. Hon pekar på mig, sägandes att nu får du följa med bak i kabin. Helt oförstående, men inte längre kapabel till att göra motstånd följer jag med. Hon pekar på Nina och säger du skall också med. När vi närmar oss bakre ingången står en annan flygvärdinna och filmar. Svetten lackar från min nacke. Vad händer?!?! Jag tittar på Nina. Hon skrattar, men ser rädd ut. Vi tar några staplande steg ytterligare, och jag ser då konturerna av mina föräldrar. Vad gör dom här? Vad i h--v--e gör dom här?
Överlycklig kramas vi och jag skakar enormt.
Första kvällen intar vi en "liten" måltid på den lokala restaurangen. Man fick ganska mycket mer än man betalade för.
Andra dagen spenderas strövade vi runt i en underbar stad. Åt Belgrads godaste glass och såg rester från kriget.
Kvällen var redan bokad. Hemifrån, via farsans kompis Shaaban. In på en stor, rökfylld restaurang vandrade fyra glada själar. Än mer efter varsin drink, och kanske lite vin.
Vi får ett bord för sex. Märkligt tycker inte jag. Allt är ju ändå överdådigt här så.
Far försvinner på toaletten, och tillbaka kommer han med kameran. Den riktades mot mitt nylle. Igen.
Bakom honom kommer min syster Camilla och hennes pojkvän Kristofer inspringade med ballonger och blowouts.
Jag nyper mig i armen och nyper mig i armen igen. Herregud vad sker?
Jag är så genomlycklig. Det är en enorm känsla.
Så vi äter och dricker i bästa vänners lag. Sex personer som beställer in allt dom vill. Notan 1150:- Och då är två 200-250.- viner inräknade - Helt sanslöst!
Kvällen bjuder självklart in till fest, efter mor och far kastat in handuken. Detta sker på republica bar. Ett fyravåningshak insprängt i ett berg. Dj högst upp, spanandes över folkhavet. Och mitt i det folkhavet sitter vi.
Dagen efter är hård, mycket dåligt mår man. Än värre är det för Camilla och Kris vars avlopp läcker. Att vakna upp bakis till bara skit är inte gött.
En dag till av strövande, i denna än mer underbara stad.
Egentligen obeskrivligt.
På planet kommer en flygvärdinna fram till mig. Hon pekar på mig, sägandes att nu får du följa med bak i kabin. Helt oförstående, men inte längre kapabel till att göra motstånd följer jag med. Hon pekar på Nina och säger du skall också med. När vi närmar oss bakre ingången står en annan flygvärdinna och filmar. Svetten lackar från min nacke. Vad händer?!?! Jag tittar på Nina. Hon skrattar, men ser rädd ut. Vi tar några staplande steg ytterligare, och jag ser då konturerna av mina föräldrar. Vad gör dom här? Vad i h--v--e gör dom här?
Överlycklig kramas vi och jag skakar enormt.
Första kvällen intar vi en "liten" måltid på den lokala restaurangen. Man fick ganska mycket mer än man betalade för.
Andra dagen spenderas strövade vi runt i en underbar stad. Åt Belgrads godaste glass och såg rester från kriget.
Kvällen var redan bokad. Hemifrån, via farsans kompis Shaaban. In på en stor, rökfylld restaurang vandrade fyra glada själar. Än mer efter varsin drink, och kanske lite vin.
Vi får ett bord för sex. Märkligt tycker inte jag. Allt är ju ändå överdådigt här så.
Far försvinner på toaletten, och tillbaka kommer han med kameran. Den riktades mot mitt nylle. Igen.
Bakom honom kommer min syster Camilla och hennes pojkvän Kristofer inspringade med ballonger och blowouts.
Jag nyper mig i armen och nyper mig i armen igen. Herregud vad sker?
Jag är så genomlycklig. Det är en enorm känsla.
Så vi äter och dricker i bästa vänners lag. Sex personer som beställer in allt dom vill. Notan 1150:- Och då är två 200-250.- viner inräknade - Helt sanslöst!Kvällen bjuder självklart in till fest, efter mor och far kastat in handuken. Detta sker på republica bar. Ett fyravåningshak insprängt i ett berg. Dj högst upp, spanandes över folkhavet. Och mitt i det folkhavet sitter vi.
Dagen efter är hård, mycket dåligt mår man. Än värre är det för Camilla och Kris vars avlopp läcker. Att vakna upp bakis till bara skit är inte gött.
En dag till av strövande, i denna än mer underbara stad.
Egentligen obeskrivligt.