Sydamerika del 6
Vi sitter just nu i en extremt mysig by i nordvästra Colombia. Byns namn är Capurganá. Staden blev 1999 intagen av guerillan, men har nu återigen blivit ett resmål för colombianska folket. Under våra dagar här har strömmen försvunnit några gånger och vattentrycket är riktigt opålitligt. Charm eller irriterande - välj själv!
Kvällen efter vår långa vandring tog vi på oss dansskorna och hade en helnatt med några av vännerna från dagarna på inkaleden. Det var egentligen inte det absolut smartaste med tanke på att vi skulle ta flyget nästföljande dag till Lima och därefter 20 timmar buss direkt till Máncora i norra Peru. Aja, lite huvudvärk och dålig andedräkt löste sig med ipren, resorb, tandkräm och munskölj :) Varken flygresan eller bussresan är så mycket att orda om. Vi hade platserna längst fram, och alla hade egen tv och ett fett utbud av piratkopierade dubbade Hollywoodfilmer. Gott att se att vissa vågar gå emot alla hårda lagar om förbud.
Väl framme i Máncora lade vi genast märke till extrema vågor och mycket vind. Det är en dröm för surfare. Något som vi är...snart i alla fall!
Tredje dagen av fem tog vi tag i vår rädsla och begav oss ut med varsin bräda för att trotsa vågorna. Det gick fint, vi lyckades båda stå hela vägen in några gånger. Sist vi gjorde det var i Uruguay, men då var vågorna pytte jämfört med i Máncora.
Dagarna i Mancora spenderades antingen på stranden, i poolen eller liggandes i hängmattan med varsin bok. Ingen energi ödslades alltså i onödan, men desto mer energi lagrades. Varje solnedgång sparades in i minnet, något man kommer kunna plocka fram och njuta av när mörkret är nära att äta upp en eller när tårna är kalla som isbitar om vintern. I Mancora mådde vi.
Långa avstånd har avverkats på denna resa men vi hade ännu inte kommit fram till den längsta bussfärden. Men nu var det alltså dags. 40 timmar blev till 46, Peru byttes ut till Colombia (med två matpauser i Ecuador) innan vi nådde vårt slutmål, Salento. Uppe bland kaffeodlingar och vaxpalmer bodde vi två härliga nätter. Vi hann med både vegetarisk mat i food trucken på hostelets bakgård, en utekväll med Don-Juan och hans vänner spelandes trejo (colombiansk variant av boule som involverar stenar och gun-powder) och ett besök i Valle de Cocoa där vaxpalmerna växer. Salento var riktigt mysigt och vi hade gärna stannat längre. Men tiden börjar bli knapp.
Så vidare vi for. Manizales tittade vi som hastigast förbi på vägen till vårt nästa mål: jul i Medellin.
Just nu fungerar varken el eller vatten, igen... Femte gången på 24 timmar.
Medellin hade vi hört från Danny och Anita samt några av våra vänner skulle vara en riktig höjdarstad. Och den gjorde oss verkligen inte besvikna. Vi bodde nära Parque Lleras, vilket är en park med otaliga barer runt om. Perfekt för julafton hemifrån, tänkte vi. Det var nu den 23 december. Vår vana trogen började vi vandra runt i staden, oftast ganska planlöst, mest för att få en känsla för folket och insupa atmosfären. För tjugo år sedan var denna stad den farligaste i världen, med stora mängder kallblodiga mord varje dag. Men när Pablo Escobar blev skjuten försvann den största faran. Stora kartellbråk och polismord fortsatte dock. Men Colombias förra president (Iron fist) ville ta tag i problemet och var obarmhärtig. Tyvärr fick många civila också sätta livet till. Gängbråk och mord är fortfarande i princip en vardag här.
I centrum kändes vi aldrig oss hotade, men så fort vi närmade oss utkanterna, eller råkade gå lite långt var det direkt en helt annan attityd mot oss. Så då vände vi på klacken och vandrade samma väg tillbaka. Kanske lite snabbare :).
En dag åkte vi till Guatapé två timmar utanför Medellin. Mest känt för en Fet sten med utsikt över arkipelagen. Vi klättrade aldrig upp för stenen men vilken utsikt vi hade iallafall! Nicole som vi åkte med i saltöknen i Bolivia hade tipsat oss om en indisk restaurang, Donde es Sam. Vi var såklart tvungna att gå dit, och vilken lycka när han berättade för oss att även han var vegetarian och kunde göra vilken rätt vi ville vegetarisk. Svenagott!
Julafton utan Kalle Anka och alla svenska traditioner. Julafton med nya vänner och alla colombianska traditioner.
I morgon åker vi på segeltur till San Blas. Därifrån hoppas vi kunna ta med vackra bilder och ytterligare upplevelser.
I nästa inlägg berättar vi om nyårsfirande i Cartagena samt mötet med familjen Kerrén och herr Rasmusson!
Besos
Ps. För att få mer bilder och info om vår resa från Cartagena finns två bloggar till att läsa:
Danita1.travellerspoint.com
Camillakristofer.travellerspoint.com
läst