exilium.blogg.se

Vi lamnade er sist med ledtradar om vad som komma skall. Som ni har fortstatt ar det lite av den melodi vi anvander oss av i denna Sydamerikanska vintersonat. Just for tillfallet (ocksa nagra nutida ord fran var canzona far ni i borjan, for att kanna er hemma, for att komma in i ratt stamning. Det dar glaset rodvin innan ni borjar steka vitloken for grytan ni senare ska ata) sitter vi i Cusco. Ett stalle spanjorerna inte stannade vid, de stannade aldrig, utan fortsatte sin plundring, hela vagen till Machu Picchu. 

Ett flygplan, pris okant, en flygtur, pris 500:- Sucre - La Paz. Minivan till La Paz busstation, 2:-. Sedan in pa Hospedaje Jimenez, pris 30:-. In pa skit. Skitiga toaletter, skitiga lakan, skitiga allt. Men det var vart hem. Ut darifran!


Bokade death road, till ingen naras kannedom. Har fatt hora i efterhand att det var ett vist beslut, vi skonade nagra fran somnlosa natter. Efter detta till var favoritrestaurang i Sydamerika - Tierra Sana.

For alla er som inte gjort death road kan vi forsta att detta later hemskt. For alla er som gjort det kan vi forsta att ni tanker tillbaka pa dessa underbara vyer svenska ogon sallan far skada.
Vi var totalt fyra personer som cyklade med vart foretag. Valdigt skont. Det borjade pa asfalterad vag fran 4900 m.o.h. for att sedan overga i grusvag (den gamla death road). Till en borjan kandes 20 km/h som 50. Detta minskade snabbt, helt plotsligt var 20 18, sedan 17, 15, 10, 5. Vi vande oss. Fingrarna, som till en borjan varit fastklistrade pa bromsen, kunde snart anvandas till att vaxla och vinka till pahejande publik (fanns ej). Vi cyklade om grisar, sedan manniskor for att till sist besegra lastbilar.

La Paz ar en enorm stad, byggd i en dal, med blommor i form av hus langs alla bergsvaggar. En dag tog vi den helt nyinvigda teleferico till El Alto - varldens nu snabbast vaxande stad - for att ga pa sondagsmarknad. Som vanligt i Lonely Planet skrivs det om alla hanglas man ska satta pa sig sjalv for att inte bli bestulen, det enda man blir bestulen pa ar upplevelser. Vi hatar Lonely Planet och alla deras reprimander. Marknaden var inget speciellt, enligt oss. Sa hem tog vi oss. Kvallen spenderades aven den i El Alto, nu med wrestling. Detta var roligt fem minuter, men wrestling ar ju faktiskt fruktansvart trakigt. 

Vi hann aven uppleva witch market i La Paz. Det ar en del vidriga scener som utspelar sig dar, som ni kan se har under (forlat for att vi lagger upp bilden). Lamafoster anvands som offer vid nybygge. Men vid stora nybygge racker inget annat an manniskokroppar. Haxdoktorn instruerar da sina larjungar att hitta nagon hemlos, utan familj och framtidsutsikter, som inom de narmsta dagarna anda funderat pa att ta sitt liv. De sover denne och begraver den levande pa platsen dar det stora bygget skall finnas. Forhoppningsvis ar detta bara skrona.

Packade vaskorna, morgonens bussfard var avsedd for Copacabana i Lake Titicaca (Som Richard skrev skolarbete om i arskurs 6).

Copacabana ar en by, som bast upplevs fran ett hostels tradgard. Sjalva staden ar lik manga andra i Bolivia, men har har turismen verkligen satt sina spar. Huvudgatan hade inkastare (forsta vi sett i Bolivia), menyerna hade sidor som hette menu de turistico etc. Men utsikten fran vart hostel var vacker. Vi var dar endast en dag for att sedan ta bat till Isla del Sol, var vi tankt spendera tre dagar tva natter. Vi spenderade en dag en natt. At godaste pizzan hos Las Velas, ett kockpar som bestamt sig for att luta sig tillbaka. Ljus gavs fran stearin. Mysigt.

Nasta gang vi ses har ni att se fram emot Miguel, varldsmasterskap i sandboarding, 22 h i buss och sist men inte minst Perus huvudstad.

Besos!